Intervju med kurator i Kringlaskolan

Vad krävdes av dig för att du skulle kunna bli kurator?

”Man måste ju läsa utbildning på universitetet, eller högskola, och jag läste socionomutbildningen vid Linköpings Universitet. Så då är man ju behörig för att bli kurator”.

Kände du att det var jobbig att plugga till kurator?

”Nej, jag menar, att plugga är ju alltid jobbigt, men min tanke när jag började läsa till socionom var inte att kanske bli kurator. Eller, jag tänkte att jag ville bli kurator, fast ja, du ser, det är massor här inne om mens, här är det om kön (Hon visar olika blanketter). Jag har pluggat vidare efter socionomutbildningen, och då läste jag sexologi.  Så att man läser om kroppen, sexualitet och identitet, så det var det jag ville jobba med när jag läste till socionom så jag ville ju ändå inrikta mig”.

Du ville ha det så intressant som möjligt?

”Ja, att jobba med liksom frågor som jag tycker är intressanta. Och sen så tycker jag att kurator är ett superbra jobb för då jobbar man med ungdomar, du jobbar med mycket identitets-frågor, frågor kring kroppen och sådär. Så tanken var ju att jobba med de här frågorna och sen så vart kurator jätte bra”.

Har du arbetat som kurator tidigare eller är detta din första arbetsplats som kurator?

”Ja, detta är mitt första kuratorsjobb, men som socionom så har jag jobbat som handläggare tidigare, och sen har jag jobbat på boenden för autistiska och utvecklingsstörda ungdomar, så man kan ju jobba med ganska mycket som socionom. Det är ganska svårt att få kuratorsjobb om du inte har erfarenhet sedan tidigare, så jag är ju superglad att jag fick detta jobb eftersom jag är helt ny”.

Hur upplever du att din utbildning var?

”Jag tänker att utbildningen ger dig mycket teoretisk inblick, alltså kring teorier, hur grupper funkar, hur samhället är uppbyggt, men att jobba och plugga på universitet är två helt olika saker. Du läser, du är inne i dina böcker, men när du väl kommer ut i arbetslivet, då är det helt annorlunda. Du kan aldrig plugga dig till att kunna jobba, utan du läser, du får examen, och sen börjar du skaffa dig erfarenheter. Många gånger tycker jag att man läser mycket onödigt. Det var ju tre och ett halvt år jag pluggade på universitet, till socionom”.

Var du studiemotiverad?

”Ja, alltså jag var ju studiemotiverad för jag visste vart jag ville komma. Jag ville ju läsa mer sexologi och jag ville bli sexolog och sen jobba med dessa frågor, så ja, jag var motiverad. Men sen om man liksom ska läsa två månader juridik, det är ju inte jätte kul, men allt är ju inte kul”.

Vad fick dig att vilja bli kurator?

Jag tycker att kontakten med människor är det roligaste. När jag jobbade som handläggare, det var mycket kontorsjobb, du satt vid datorn, du pratade i telefon, och det var skit tråkigt. Det var liksom när man träffade personer, familjer och barn, det var då man kände att det var kul. Så att möta personer och kunna hjälpa dem så gott man kan, det var kul”.

Behöver man som kurator ett speciellt tankesätt eller speciella ”knep”?

”Absolut. Det handlar ju om hur du för ett samtal. Du pratar ju mycket med folk. Hur du ställer frågor och på vilket sätt, vilken kroppsspråk du har och hur du tar emot information. Sådant får man ju läsa lite om på universitetet. Sen har jag läst lite på egen hand och hittat litteratur och böcker kring hur man för samtal med folk”.

Är det inte något man lär sig själv under tiden man jobbar, alltså att du anpassar dig?

”Jo, absolut. Men jag tycker ändå att på universitetsutbildningen så saknade jag ju dessa knep. Ibland hade vi liksom rollspel, med det kom lite sådant, och det är ju något man egentligen behöver öva mer på så det inte blir jobbigt. Hur man ska uttrycka sina egna känslor, får man berätta om egna erfarenheter i ett samtal. Sådant får man ju aldrig lära sig utan det blir som du sa att man lär sig med tiden. Jag har säkert gjort jättemycket fel i början, men man lär sig ju att ibland måsta man vara tyst, då behöver man inte prata. Sådant skulle jag vilja lära mig mer av. Det är skittråkigt att det är samtalen du jobbar mest med men det är det du pluggar om minst”.

Det här med att man inte får prata om sin religion som socionom, vad tycker du om det?

”Jag tror det handlar om vart man jobbar. Skolan är ju en politiskt och religiöst obunden organisation men jag tror det är skillnad på hur man pratar om sin religion. Jag tror att man kan diskutera om båda till exempel är kristna, men du får ju liksom inte gå in och påverka folk, och det är svårt. Man måste lära sig att se skillnad på rätt och fel när man uttalar sig, man kan inte kasta sig på någon. Ungdomarna får ju göra det mellan varandra”.

Men om du som människa är kristen troende och märker som kurator att någon mår dåligt och känner att personen behöver höra kristet prat, får du göra så?

”Nej, man får inte försöka övertyga en person. Jag är inte troende, men jag har fått många frågor om vad jag har för religion, jag är ju inte troende men jag tror på människor. Det får man ju säga, men du får liksom inte pracka på folk din religion. Typ som att säga ”kristendomen, det borde du se, kör på den”. Detta för att eleverna ska komma till skolan och få bilda sin egen uppfattning, sedan kan man ju diskutera skillnader och likheter och sådant men det är ju mer lärarnas uppgift. Sedan om en elev säger något rasistiskt då har jag en skyldighet att gå in och ifrågasätta dennes kommentar och hur denne tänkte, sen får de ju tycka vad de vill, men de ska ju veta varför de tycker som de gör vid ett sådant fall”.

Var ditt yrke/din utbildning något du ville ha som liten?

”Nej, jag ville bli lärare. Alltså under hela grundskolan och gymnasiet så ville jag bli lärare men i trean i gymnasiet så kom min favoritlärare till mig och sa ”Nej, bli inte lärare. Lektionerna är jätteroliga men det är så mycket jobb annars”. Jag tror det handlar om att det är jättetufft. Det är svårt att få kontroll och så.  Jag ångrar inte att jag inte blev lärare.”

Känner du att ditt yrke har förändrat ditt beteende med människor i din omgivning?

”Jag har märkt att jag vågar säga ifrån mer. Alltså, man känner ett ansvar. Innan var jag inte så. Man känner sig mer trygg som vuxen”.

Lana Ishak